..höjer Lemarc´s ljuva stämma, proppar mig med full dextrosol och fixar det sista inför pappas ankomst om några få timmar!
everything else will be over-rated,
Gårdagskvällen bjöd på musik på KMH (förkortar man det så?) tillsammans med Cissi! Kändes som att vara tillbaka på klassuppspelen på estet och det var inte långt ifrån att jag själv ville ställa mig vid micken och brista ut i sång.. det får bli en annan gång! Och nu, gott folk, hör&häpna - jag har sovit som en jäkla stock inatt, även om jag bara sov cirkus 6h, så har jag inte vaknat en enda gång förrens klockan ringde.. när hände DET sist? kan knappt minnas den dagen. Så halleluljah och praise the lord om dessa plåster jag fick prov på funkar, isf kommer jag att köpa upp hela jäkla lagret av dem. Nu skall jag däremot diska upp det sista och sedan bege mig ut i det gråmulna vädret, mot Täby och lunch hemma hos Stefan innan jobbet!
Bra start på denna onsdagen!
this is it, this is war!
Tvättat sen kl 6 imorse, inne på 3:e maskinen as we speak! Rensat ut en 25l säck med kläder för pappa att ta med sig hem och en för att ge till klädcontainern utanför - börjat städa undan och har nu snart ett helt golv att spatsera runt på. Lägg till att jag dessutom byter om inför att ta mig en powerwalk när tvätten är klar kl 9, och ringa viktiga samtal.
Hörde jag hurtig tjej med många vuxenpoäng idag? Yes, you did.
Känner mig som en ny person, det är dags att jag tar mig i kragen på riktigt nu. Vem förlorar på om jag inte gör saker? jo, jag! Ingen annan kommer att drabbas.. och jag har större värde för mig själv än så. Solen skiner utanför fönstret, det är friskt och klart i luften med andra ord -
enhelt perfekt dag för att börja på nytt.
"gör inte plats för någon i ditt liv,
som inte anstränger sig för att vara där!"
you will lift up your head, without shame.
Jag har verkligen inget mer att säga just nu än att låta tårarna rinna nedför mina kinder. Men oroa er inte - det är glädjetårar! Alla ord är äntligen ute, jag känner mig 100kg lättare och världen ler faktiskt emot mig just nu - för första gången på flera veckor. Jag känner mig.. jag vet inte hur jag känner mig, fri? ja, fri är ett rätt bra ord.
Jag kan andas igen! Och ni anar inte hur skönt det är! Åh, och allt tack vare en person - en av de finaste människorna i hela jävla världen, min älskade teresia! Den människan, ja vad skall man säga? hon har räddat min morgondag mer än en gång. Alla har en eller flera hjältar i sitt liv, och hon är en av mina. Jag har inga ord för min kärlek och saknaden efter henne är enorm! Nu tänker jag torka tårarna och blicka framåt, allt löser sig. När man vågar be om hjälp, vågar sträcka ut en hand, vågar hoppa och tro att någon tar emot en.. då löser det sig! Med äkta vänner så löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och jag är tacksam.
Innerligt tacksam över att jag har en sådan fin vän i mitt liv!
dagens sanning!
just cant wait to be on the road again,
Åh, tack SJ för sommarpriser!
26-28 maj rydaholm
11-19 juni vargön
10-12 aug malmö
12-19 aug jönköping
en gång i tiden sas det att jag levde mitt liv i väskor,
känns som att jag kommer göra detta denna sommaren med!
och jag kunde inte vara gladare!!
sanna mina ord, det här är mitt liv.
Alltså, åh! Hur kan man vara så otaggad som jag var igår på att träffa folk efter jobbet och ändå ha den bästa, mest fantastiskt roliga kvällen/natten på jättelänge?! Det kändes ända in i märgen när jag gick och la mig - fyttirackarns vad fina vänner jag har!
och på lördag nästa vecka gör vi det igen, denna lycka!
Fick iallafall sova ut imorse, tills min kära granne bestämde sig för att prata i telefon (läs: vill du ringa billigare? SKRIK!) och då var den sömnen som bortblåst. Så nu skall jag ta mig i kragen och sedan städa badrummet så är det iaf en sak mindre att göra på stora städ-dagen a´la tisdag! Vuxenpoäng till mig för den ideen, tack. Och ikväll vid 6-tiden skall jag befinna mig hemma hos snygg-frida med allehanda snygg-damer för ännu en vinkväll och tillhörande middag.. Jag vet inte vad det är, men det känns liksom som - det går lite bra nu? Äntligen.
..sakta vi gå genom stan!
dagens soundtrack!
wish me luck,
Så fruktansvärt nervös att jag mår fysiskt illa. Sen om jag är mest nervös för att det är en arbetsintervju eller för att det är på Arlanda, där jag aldrig vart förr vet jag inte riktigt.. Kanske mest det senare alternativet! För där, (som pia så fint sa det igår) kan man sätta igång alarm, gå in i nödutgångar och få väktarna efter sig, hamna på ett flyg istället, gå helt åt fanders åt fel håll, fastna i kontroller och gudvetvad. Det viktigaste känns nog som att jag inte under några omständigheter får ställa min väska någonstans och glömma den - sådant slutar aldrig bra, iaf inte i filmer och dessutom så vill jag ju inte att de skall spränga den i luften. Sen kanske jag borde tänka på att inte skämta om varesig bomber, krascher eller kapade plan.. kan tänka mig att det inte uppskattas speciellt mycket! Åh, varför just på Arlanda?! jag har aldrig i mitt liv satt min fot där innan och hade inte några som helst planer på att göra det ensam..
inte med mitt lokalsinne! Åhgud, hjälp?!
Pia, denna underbara kvinna!
Hipp hurra, för bästa Jelly Beans födelseda,
när hon dricker vin blir hon full som ett svin,
med hunger på livet sjunger hon så givet,
i sin lilla håla tycker hon om att måla,
men när hon i smyg tappar bort sina verktyg blir hon blyg,
hon har en tendens att ramla omkull och skulle behöva sig ett knull,
med en charmig barm sätter hon av bilalarm,
hon har ett härligt smil och kan köra bil,
när vi ses är hon så snäll och gör min kväll,
hon är så rolig att jag blir förtrolig,
hennes vänstra bröst tar mig igenom varje höst,
vi fann varann så drastiskt och det blev ju fantastiskt,
du ska stanna i Stockholm jämt för det har jag bestämt,
jag älskar dig din klumpeduns och det kommer aldrig rubbas ett uns!
Pia <3 Glennie
det där med att fylla 23 år,
Shit, 23.. när hände detta? vart har jag vart egentligen när åren har sprungit förbi? hade jag roligt? var jag kanske lite för ledsen någongång för saker som just då kändes som en explosion? har jag vart snäll mot människor runt mig, mot de som faktiskt förtjänar det? Jag hoppas verkligen det. Men ändå.. 23 år?! det ger mig 2 år kvar till 25, och då har jag kommit hälften till 50 och därifrån är det inte långt till att äta bröstkarameller och fundera på vilken färg jag vill ha på rullatorn.. Kanske knallgul så jag kan få smeknamnet - gula faran? vem vet. Jag hade iaf vart den coolaste tanten i området, det kan jag lova utan tvekan!
Men räknas man som vuxen om man inte kan dricka kaffe? om man fortfarande spenderar lite för mycket pengar på onödiga saker? om man fortfarande kan bli totalt generad av den där supersöta killen på stan som log emot en? om man stannar uppe lite för länge för sitt eget bästa om nätterna? om man fortfarande känner att alla livsviktiga val kommer när de kommer, att man inte behöver stressa fram något - man har ju ändå all tid i världen? och om man fortfarande vill bli firad på sin födelsedag, helst med paket och fika på sängen? Räknas man ändå som vuxen?
Nejmen, för att vara seriös nu - 23 är ingen stor ålder att fylla, även om jag upplevt mer än vad jag trodde att jag skulle fått vid denna åldern. På gott och ont. Men jag gillar vart livet har lett mig, kanske inte i alla stunder förstås men dock i de flesta. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv, att försöka säga nej när allt vad jag står för och känner stretar emot, att sanna vänner kan man alltid lita på och att det verkligen finns människor till allt. Att kärlek kommer och går, ens hjärta kommer att bli krossat mer gånger än man orkar räkna - och det gör ont, varenda jävla gång.. men det kommer komma en person som man skulle ge allt för, en person som man kan vara sig själv med och som lyssnar även när ens ord tar slut. Att ens föräldrar faktiskt hade mer rätt om livet och dess val än vad man ville inse som bångstyrig tonåring - för kom igen, hur mycket vet 40-åriga föräldrar om livet för oss tonåringar med alldeles för mycket hormoner i omlopp? uppenbarligen mer än vad jag ville erkänna..
Men den viktigaste läxan jag har lärt mig är att jag faktiskt duger som jag är.
okej, jag kanske inte tycker det i alla stunder - men i de flesta.
Det har tagit mig 23 år att komma såhär långt i mitt tänkande.. och det har framför allt tagit mig 23 år att inse väldigt många och viktiga saker om inte bara mig själv, men om människor i min omgivning. Jag har skrattat, levt, älskat, gråtit, skrikit och hatat. Jag har känt alldeles för mycket, i både rätt och fel tillfällen. Men sådan är jag.
Mina vänner gillar den jag är. Och jag gillar den jag är. Det räcker mer än väl för mig!
Så grattis till Jennie Hansson på 23-årsdagen!
må jag leva lyckligt och väl i många, många, många år framöver!
..of the year!
NEVER.GIVE.UP!
"hold your dreams, dont ever let it go..."
Just kollat klart på FAME - den nya versionen. Och vad skall jag säga? Herregud.
Jag har gråtit, skrattat och gråtit lite mer och just nu sitter jag i djupa tankar som måste komma ut. Mitt under filmen stannade jag, smsade min kära syster och skrev "jag måste börja sjunga mer.." och fick till svar "klart du ska!!" och just i det ögonblicket kände jag - ja, det ska jag tamejfan! Sen slog det mig, jag har absolut ingenstans att sjunga på.. och det kändes som att någon slog mig i magen. Jag vill verkligen, jag vill sjunga som jag gjorde förr - iofs gjorde jag det med viss påtryckning, men ändå.. När jag var ensam hemma i min gamla lägenhet och ingen hörde (förutom mina gamla typ döva grannar) så sjöng jag tills rösten tog slut, jag sjöng rakt upp&ned - när jag ville, hur jag ville. Jag sjöng som att jag var Beyonce och hade 10.000 fans framför mig med alla rörelser det innebäör och självklart en fejkad mick i handen.
Jag sjöng som att jag var den sista människan på jorden och mänskligheten hängde på det.
Jag sjöng när tårarna rann nedför mina kinder, jag sjöng när jag hade världens största leende på läpparna och då kändes allt genast så mycket bättre..
Och vet ni vad? Jag var bra, jag var faktiskt det. Jag saknar det, det är väl det jag vill säga med allt detta. Men vart börjar man? Jag provade att sjunga här, då bankades det i väggen och sjunga utomhus är inte att tänka på - med tanke på att detta inte direkt är vargön och det är folk överallt, hela tiden! Men ändå.. jag vill sjunga. Eller det handlar mer om att jag behöver börja sjunga igen för att överleva. Lite så känns det nu.
i know there will be times when you feel all alone,
Känner mig lite schizo för tillfället, ena dagen är jag bubblande glad medans andra ligger gråten i halsen.. Smått jobbigt. Men det går över det med! Nu skall jag göra mig iordning och sedan möta upp min fina moster i staden för en fika innan jag sticker till jobbet. Det här med måndag-fredag jobb alltså - ni anar inte hur lyckligt lottade ni är som har dem? Nog för att jag har grymma arbetskamrater, men ändå.. 5 dagars jobb hade vart allt just nu. Måste sluta klaga, för på onsdag står en ny arbetsintervju på schemat och jag hoppas för allt vad jag är värd att det kommer gå vägen för mig! Tycker ju att det borde vara min tur snart att klättra lite mer på stegen, helst utan att ramla ned som så många gånger förr.. Nåja, det är söndag, solen skiner och imorgon är jag ledig - det kunde vart värre. Mycket värre.
